Dag 16
Hej och ursäkta! Har varit vilse i dimman de senaste två dagarna och inte besuttit orken att skriva. Det är faktisk ganska kul att se att man har lite besökare. Jag såg direkt på statistiken att några underbara personer var inne och undersökt om jag skrivit något igår. I etologins (läran om djurs beteende) anda har vissa börjat se ett mönster och konstaterat att jag skriver allt som oftast varannan dag. Men nu hände det sig att en plötslig huvudvärk satte stopp för detta regelbundna författande och ni fick vänta tills idag. Därför ska jag idag publicera en hel bildserie.
Även om jag bor i "platta" Skåne, är det faktiskt möjligt att påstå att omgivningen häromkring är aningen kuperad. När dimman tyst sveper in som för att dölja berg samt dalar och får allt att se likgiltigt ut, då är det dags att plocka fram kameran. Med dimman kommer också tystnaden och plötsligt varken ser eller hör vi. Som ni nu kan förstå kommer bildserien, från förrgår, innefatta lite dimma. När min svarta gardin sakta drogs upp och solen åter tilläts slänga in ljus i rummet, så hände just inte mycket. Ty den ovannämnda dimman låg tjock, som philadelphiaosten på en cheesecake, över den kala åkern.
Min intuition sade att jag bara var tvungen att snöra på mig skorna och ta en promenad, med kameran på axeln
självklart. Jag visste mycket väl vart jag ville, ner till sjön eller Prästagraven som vi bybor kallar den. Över backkrönet gick jag och här kunde man beskåda en optimistisk mask som med ringlande rörelser var fast besluten att korsa vägen. Intill vägkanten i en liten fåra, inte större än mitt lillfinger, rann smältvatten, denna fåra med vatten utgjorde snarare en forsande flod för masken. Men han klarade vattenövergången galant!
Vid första anblick av den mjölkvita sjön så blev jag nöjd. Inte en krusning kunde ses på ytan, förutom de som skapades av de tjusiga svanarna som försiktigt seglade omkring. Hoppas ni njuter av bildserien!
